När alla vännerna gått hem...

Vet ni,det här är första vintern som jag inte avskyr!
Kan det kanske bero på att vintern kom i Januari?
Eller är det så att jag lärt mig klä på mig kläder efter väderlek?
Kanske är det så att man blir visare med åren ;)
 
Här hemma står bygget helt still,jag vet varken ut eller in....en hel del börjar smälta in och jag har helt plötsligt insett att uthuset avsolut inte kommer att se ut som det en gång gjort....
Att återuppbygga enligt dagens konstruktioner innebär bland annat skitfula takstolar så något gammalt stuk i westernstil med ny bar känns rätt bortblåst :P
Med andra ord fattade jag helt fel från allra första början!
 
Bloggen som varit rätt död är rätt skön att ha just nu,ett ställe att ventilera sig lite på!
Jag känner just nu att jag verkligen är en erfarenhet rikare....
Jag har lärt mig hur fort en brand sprider sig och hur hjälplös man är under förloppet,vilken fantastisk samhällsinsats brandkåren gör och hur fantastiskt duktiga dom är.....hur förjävligt det känns när saker och ting bara försvinner och hur ödmjuk man blir när människor visar omtanke....
 
Något jag däremot förundras över är att det blev så tyst.....
Nu kan det här låta hårt och nästan lite bittert,men för mig som är världens analytiker så är det INTRESSANT med stort i !
Vad är det som gör att när det händer något utöver det vanliga så "försvinner" människor,eller inte hör av sig alls!?
 
Mina nära vänner,mamma pappa ,syster,bekanta,även människor jag inte ens umgås med har verkligen visat att dom "finns".....
Men vart min mans "vänner" tagit vägen vet jag inte?
 
Jag tror inte en enda ur hans bekantskapskrets förutom 1 har hört av sig och frågat om han behöver hjälp av något slag....
Personligen skulle jag bli jätteledsen!
Jag skulle känna mig jävligt ensam om vi säger så.....
 
Eller kanske känner jag så för att jag såg hur förtvivlad han var natten då det brann?
När han bröt ihop totalt och tårarna aldrig ville ta slut....
 
Är man som "manlig" vän rädd att lägga sig i,rädd att störa eller vet man inte vad man ska säga,kanske man som karl är rädd att behöva rycka in och hjälpa till med något kraftansträngande?
 
Eller är det så att man inte förstår hur det är förrän man själv är med om det?
 
Alla fungerar vi olika,tänker olika och handlar olika i olika situationer....och det är väl inte de att man vill att ens vänner ska sitta och hålla en i handen och "tycka synd om"....det räcker nog rätt bra med "hur fan är det" och en dunk i ryggen :P
 
Sen är jag en sån som avskyr när det blir tyst när allt går åt helvete!
 
Jag har varit med om det här många gånger....eller vi kanske jag ska säga....
 
Första gången var när Ted fick cancer....då försvann typ 80% av hans bekantskapskrets
Andra gången var när jag blev sjuk....då sa det också typ pang så försvann alla....
Tredje gången var vid den gigantiska fuktskadan....även då Teds bekantskapskrets och kaffe konsumtionen har aldrig varit så låg ;)
 
Och nu händer det igen!
 
Vad är det egentligen som gör att det blir så?
Fungerar män och kvinnor så fantastiskt olika?
Någon som törs sig på en analys hahaha!!!