Sessor vill tydligen sova ostört :)

Igår fick pappa Ted åka och inhandla en liten säng åt lill-snårpan. Jag och Nova-Li stör varandra när vi sover i samma säng. Även fast hon är ett sk "flaskbarn" så förknippar hon mig med mat mat mat och får för sig att hon är hungrig så snart vi kommer nära varandra nattetid.
Att springa till spjälsängen varje gång nappen pluttar ur hennes mun skulle bli ett evigt springande och spjälsängens höjd blev helt fel när vi testade att ställa den intill våran säng.
Så därav blev det ett inköp av en "Troll Royal" mini spjälsäng. Så himla söt och pluttig,nästan som en docksäng :)

I natt var första natten och hon sov som en "gudinna" :D I och med att hon inte blev störd av och till så sov hon flera timmar i sträck och åt en redig portion när hon vaknade ist som tidigare när det varit många måltider med små mängder.

 
 
Brio - Royal spjälsäng - Troll

Godis som var så äckligt & vatten som var så gott

Innan Nova-Li blev till så var jag en grym "missbrukare" av Pepsi. Det dagliga intaget var ca 3 liter!
I början av graviditeten mådde jag verkligen pyten och ingenting var gott. Jag mådde riktigt riktigt illa fram till vecka 11 då blev det bättre men jag började ist att kräkas typ 7 gånger om dagen :P
Allt sött/onyttigt som godis, läsk, chips osv tyckte jag var skit äckligt! Däremot frukt,grönsaker och framför allt vatten tyckte jag var suuupergott.
Jag drack ca 3-4 liter vatten,käkade minst 3 gula paprikor och en hel hög med apelsiner varje dag.

Men nu mina vänner är allt sött och onyttigt jätte smarrigt igen och vatten nej fy sjutton vad de smakar konstigt!
Jag har fullkomligt fått tvinga i mig vatten....men jag har börjat vänja mig vid den tråkiga smaken igen :P

Förstå vad lustigt det är. Att graviditetshormonerna kan ändra smaker osv. Bara att hoppas på att Pepsi inte blir alltför gott igen!

 

❤ När hela världen blev rosa ❤

Det blev ett tvärt och oväntat slut på denna graviditet. Det var mycket som trasslade enda in i slutet.
Meningen var att Nova-Li skulle födas med planerat kejsarsnitt,något jag inte gått ut med då jag själv hade lite svårt att förlika mig vid tanken på att läkarna bara skulle plocka ut henne ur min magen. Tanken skrämde mig lite med tanke på att de andra tre är födda på de som kallas "naturlig" väg.
 
Varför ett kejsarsnitt var på tal var för att neuroläkarna oroade sig över om jag skulle klara en förlossning eller ej och man ville inte chansa utan man valde att ta det säkra före det osäkra för både mig och Nova-Li's skull.
I vecka 34 gick helt plötsligt en läkare på specmottagningen emot neurologernas rekommendationer och ville något helt annat och allt vändes upp och ner. Jag blev helt tom! Luften gick ur mig och jag visste varken ut eller in. Vem skulle jag lita på? Neurologen hade informerat om vad som kunde hända vid en förlossning och helt plötsligt tog man det osäkra före det säkra och för mig var det bara att acceptera och gilla läget...jag tog den enkla vägen & gav helt enkelt upp. Ted var arg,rasande och frustrerad. Han bosatte sig i telefonen och hade kontakt med neurologläkare,sköterskor,barnmorskor och andra läkare på specmödravården i hopp om att få hjälp.
 
Två veckor efter att kaoset uppstod orkade jag ta tag i saken igen. Jag kom efter mycket om och men i kontakt med en läkare på spec som lyssnade och förstod. Hon ville att Ted och jag skulle komma tillbaka till mottagningen.
Hon var helt med på de neurologerna ansåg men som alla andra läkare som T haft kontakt med på spec sagt så sa även hon till mig via telefon "att hon inte ville lägga sig i en kollegas beslut" precis som alla så fint uttryckt det....Fegt kan jag tycka med tanke på att hon egentligen förespråkade det som neurologen ansåg.
Vi fick tid för samtal en vecka senare och då skulle vi ha en vecka på oss till 38:onde veckan när man från början hade tänkt att "plocka ut" bebisen.
 
Veckan till detta samtal är nog min livs längsta vecka! Den bestod av oro,hopp och stundtals förtvivlan. Ted och jag diskuterade fram och tillbaka och neurologen ringde av och till för att checka av läget.

Tillslut så var det Tisdag den 14 maj och det var dags för besöket hos spec. Vi var lite sena så Ted släpte av mig vi entren och jag gick in i förväg medan han letade parkering. Jag fick komma in på en gång och eftersom Ted inte hunnit in så föreslog läkaren att praktikanten som var med skulle få känna utanpå magen hur bebisen låg osv....han var väldigt osäker och kunde inte urskilja hur bebben låg så läkaren tog över,hon klämde och kände och säger att hon vill göra en "grundligare undersökning" .... det är inget som är fel sa hon men jag vill ändå känna efter lite....och jisses vilken chock jag fick för då upptäcker man att jag var öppen 2 cm och det är bebbe på G :)
Hon frågar om jag inte haft ont,vilket jag hade haft av och till under natten men jag trodde det var för att jag varit igång mycket dagen innan när jag målat kökssoffan... Tillslut kommer även Ted in i rummet och jag har nog aldrig sett honom tappa ansiktet så pass som han gjorde när han fick reda på hur det låg till ;)

Läkaren ringer förlossningen och där är det överfullt! Jag föreslår då att vi ska åka hem och sova en stund eftersom jag sovit dåligt under natten och komma tillbaka senare på eftermiddagen.
Eftersom det fanns "restrektioner" inför förlossningen så skulle vi komma in vid 15-16 tiden för genomgång osv.

Ett nästintill sjukligt lugn la sig inom mig och väl hemma somnade jag direkt....efter ett par timmar var det dags att bege sig mot Uppsala igen.
Vi ringde grabbarna och berättade vad som var på G,fixade barnvakt och gav stränga order om att inte berätta för någon vart vi var och vad som var på gång.

Väl inne på förlossningen så skulle det planerades en massa,sen skulle registreringen på osv....till slut undersökte man igen och insåg att jag stod fortfarande stampade på 2 cm med samandragningar helt utan smärta men att bebben ville ut fanns de inga tvivel om.
Man beslöst sig då för att ta hål på hinnorna och jisses va med vatten!
Det lät som om någon kastade en hink vatten på golvet & hela barnmorskan blev nerstänkt,så för henne blev det klädbyte ;)

Klockan var strax efter 17 och nu var allt på gång på riktigt,för så fort vattnet släpts ut så kom värkarna och det med råge! 3 minuter mellan värkarna på nolltid fick både mig och T att vakna till liv kan jag säga!

Vid 19 frågade man om jag ville ha värkstimulerande eftersom jag fortfarande öppnade mig sakta och det stod i alla papper att en inte alltför långdragen förlossning var att föredra plus att jag själv skrivit i mitt eget förlossningsbrev att jag hellre hade en "tuff & snabb förlossning" än en "långdragen". Jag tackade ja till droppet.

"Tuff & snabb" mmm nog fasiken fick jag veta vad "tuff" var ivf!
Värkarna kom i ett och lustgasen blev min bästaste bästis och tillföljd av den började jag prata engelska hahhaa!

Vid 21 var det nog och Ted började bli orolig att jag inte skulle klara mycket mer. Man beslöt sig då för att epidural skulle sättas.
Först stack läkaren helt fel och träffade en nerv så jag trodde han höll på å bryta ryggen av mig,tillslut var den på plats men tog helt fel så jag blev bortdomnad i sidorna av kroppen och i vissa tår och fingrar. MEN tack och lov tog den bort smärtan mellan värkarna vilket var helt underbart! Tänk att 1 minut utan smärta kan vara så underbart!

Samtidigt som epiduralen sattes så kom natt teamet. Tre underbara tjejer/kvinnor! Hela rummet fylldes av "girlpower" ! Vilka energiknippor! Helt plötsligt fanns några med oss hela tiden som det var sagt att det skulle vara men vilket det inte varit tidigare.
Barnmorskan frågade om vi visste vad det var,vilket vi inte gjorde men jag berättade att jag var bombis på en pojke och att Ted var övertygad om att det var en tjej ....

Jag började se på Ted att han behövde en paus så jag föreslog att han skulle gå ut och röka. Han sa nej till en början men sen ändrade han sig. Dock gick dom sista centimetrarna väldigt väldigt fort så han höll på att missa alltihop. Alla i rummet började fråga mig vart Ted var och barnmorskan sa åt sköterska att springa å hämta honom....jag blev för stunden lite irriterad och tyckte att "stackarn kunde väl få röka i fred" ..... jag fattade inte då att bara minutrarna senare skulle en liten bebis anlända.

Kl: 22:42 föddes så en liten liten bebis på 2930g med en längd av 48cm. Barnmorskan höll upp henne och sa "Mamma och Pappa titta här då,ser ni vad jag ser"
Jag tittade först på Ted och såg då ett väldigt brett leende,sen tittar jag mot barnmorskan och vad höll hon upp...jo en tjej :-O Jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv!

Precis som vid våra tidigare förlossningar så var hon det vackraste barn jag någonsin skådat!
Jag satte mig upp och tog henne i min famn och bara grät av lycka!
Tårarna ville inte ta slut,hon var så fantastiskt fin,vacker,ljuvlig ja allt!
En euforisk lycka och glädje infann sig och hela rummet bestod helt plötsligt av rosa fjäderlätta moln !