Fittans bästa vän!

Japp så blev det. Först fick jag smeknamnet "Fittans bästa vän" och "Fittmamman informerar baaam" .
Att F-ordet kom med har nog med att göra att jag har haft ytterst svårt att använda just det där F-ordet,man vill ju inte vara för brutal liksom ;)
 
Tiden efter operationen har varit jäkligt jobbig. Mest för att jag inte kan ta hand om N tror jag. Det är frustrerande att inte få bära,inte lyfta upp när hon ramlar osv. Hon började hämnd-dissa mig totalt en sväng. Men nu har det blivit bättre.
Efter att jag blivit såpass bra så jag kan ligga på golvet när hon leker så är hon inte lika sur. Men gissa om det gjorde ont i mitt mamma-hjärtat när hon börjar gråta om pappa T lämnar rummet och hon blir kvar själv med bara mig :/ De var inte kul!
 Stackarn litade inte alls på mig,hon visste ju att om hon gjorde sig illa kunde jag ju bara titta på henne och ropa efter T,jag var inte den som tröstade precis.
 
Operationen har tyvärr gått åt pipsvängen. Till viss del är den lyckad,men överlag misslyckad vilket känns som blä!
Redan från dag 2 hamnade jag mellan stolarna,baksidan av att söka landstingsansluten privatvård.
Hon,läkaren som remiterade mig till operation och som även opererade mig anser att hon är klar med mig i och med att operationen är gjord.
Ackis menar att det är henne jag ska vända mig till med komplikationerna. Med andra ord vill ingen ta emot mig utan jag ska istället ställa mig i kö igen och gå igenom hela proseduren igen.
Eftervård ingick alltså inte ;)
 
Igår tjatade jag till mig en telefontid med läkaren,så på Tordag nästa vecka kommer hon att ringa.
Jag har verkligen insett nu vilken okunskap det finns inom området och det känns konstigt att själv vara mer kunnig om vad man får göra och inte göra efter en sån här operation.
Att behöva informera en utbildad gynekolog om vad han eller hon inte får göra med mig när jag ska undersökas känns jävligt märkligt.
Läkaren vi träffade sist kunde inte ens benämna pulleruskans delar på svenska,enbart på latin/läkarspråk och sa flera gånger "Jag kommer inte ihåg vad det heter".
När vi gick därifrån frågade Ted om jag verkligen fattat vad han pratat om eller om jag bara sa okej,aha och jag förstår för att jag inte orkade tividera.
Faktum är att det har varit nödvändigt att lära sig alla dessa termer för att kunna googla och hitta den informationen man söker.
 
Någon hade frågat nån hur i hela friden jag kunde gå ut med detta och visst det kanske man kan undra och det var inte lätt att ta de steget....ett stort beslut som tog lång tid att fatta.
Jag har nog min man att tacka. Han har verkligen tryckt på och menat på att om ingen vågar så kommer det aldrig att bli någon ändring,då kommer det att fortsätta vara ett tabubelagt ämne. Är det de du vill frågade han mig.
 
Följdfrågorna efter att jag berättade har varit många. Den största frågan har varit hur jag har kunnat skaffa fler barn när jag visste att jag hade en förlossningsskada.
Men grejen är att jag inte visste det. Enligt mig själv hade jag det,men inte enligt läkarna.....dom har inte alls kunnat förstå varför jag inte kunnat cykla,promenera eller sitta platt på rumpan.
Eller ja NU förstår dom helt plötsligt.
Jag har till och med kommit med i en studie för Universitetssjukuset i Linköping. Nu vill man verkligen reda i det.
 
Varje Måndag dimper ett frågeformulär in i mailboxen där flertalet frågor ska besvaras.
Varje Fredag ringer en psykolog och frågar hur veckan har varit,hur ofta jag tänkt på händelsen,hur jag har reagerat när jag tänkt på Emils förlossning osv.
 
Det känns märkligt att man efter nästan 16 år hamnar i fokus och det känns konstigt att det nu helt plötsligt är tillåtet att bli ledsen över hur det blev den där förmiddagen i maj -98.

Helt plötsligt anser man att jag har varit med om en svårt traumatiserad händelse som satt mig i något som liknar posttraumatiskt stressyndrom och dom är förvånade över min glada inställning till livet som alltid funnits där.
Vidare börjar andra pusselbitar att falla på plats,man har nu börjat rota i om det kanske är pga den brutala förlossningen som min hjärna helt sonika slutade fungera 2002, 4 år efter förlossningen.
Allt med min hjärna började i slutskedet av själva förlossningen. Jag föll ihop gång på gång, hamnade i en drömvärld där jag gick i en korridor..... tillslut tvingade man Ted att hålla fast mig där jag satt på en pall på golvet. Genom att placera honom bakom mig så kunde han ha ena sin arm runt min bröstkorg och den andra runt mitt huvud.
Det går liksom inte att få ut en bebis om mamman hela tiden dimper framåt, ner i golvet.
På frågan hur han ens kunde gå med på det är svaret att man som ung inte är så jäkla kaxig.
Vi var unga och det var första gången vi var med om en förlossning.
Barnmorskan var väldigt....dominant och övertygande kanske man kan kalla det.
 
Mycket ska man vara med om och det gäller att se det som en lärdom!
                                                                                                                                                                                                                                                                
                                                                                                                         
avslitna muskler - blondinbella - bäckenbotten - bäckenbottenmusklerna - debatt - framfall - kenza - perineum - plastik

Ett elakt troll !

När det kommer till vissa instanser så kan det ibland behövas ett korrekt och "rart" bemötande.
Personligen tycker jag att jobbar man inom vården så bör man ha en korrekt attityd.
Visst jag förstår att det ibland kanske är stressigt och bökigt.
 
Att komma myrstegsgående till gynakuten med smärtan "Hell on planet earth" (latin "Helvetus i planetus" ) och på direkten stöta på en inte alltför trevlig personal kändes mindre bra.
 
För det första var jag sååå nervös eftersom jag visste att man skulle pilla där nere där helvetus i planetus håller till.
För det andra var dom inte så speciellt fina i kanten sist jag var där utan gjorde en GRUNDLIG gynundersökning,jag kan lova att jag var mer i taket än i stolen! 
Dessutom var det två gynekologer som gjorde samma sak innan dom kom på att OJ då man fick visst inte undersöka en nyopererad pulleruska varpå ytterligare en gynekolog kommer in i rummet,nu en manlig som frågar vad dom håller på med och direkt efter säger:
-Jag undersöker inte Johanna förän hon fått morfin,det här är smärtsamt!
Dessutom visste han att man BARA tittar försiktigt UTAN instrument och utan att beträda det inre området.
 
Jag kom lite sent till mottagningen igår pga att jag var tvungen att gå på toan innan jag åkte.
Magen ville äntligen komma igång efter op och jag trodde att dom skulle bli glada över de men istället blev det:
- Hej hej :) Jag är 15 minuter sen för ja....
 
-Då kan du GLÖMMA att komma in! (avbröt hon)
 
Först blev jag helt paff och kände nästan hur jag gapade.
Sen fick jag fram ett mesigt:
-Va??? och Men jag var tvu....(även där blev jag avbruten)
 
-Ja men en KVART! GLÖM DE!
 
-Okej hej då!!!!! blev mitt svar jävligt bestämt och jag vände om mot utgången.
 
Då upptäckte hon att ojdå jag blev visst lite arg över hennes bemötande så då ville hon som lite len i truten fråga vad jag sökte för osv.
Svarade tillbaka att hon just precis sagt att jag kunde GLÖMMA att få komma in och att jag tänkte göra de man gör när man inte få komma in.....gå därifrån.

Då började hon "ja men du är en kvar sen"
Och ja jag visste det och jag ville från allra första början förklara att jag tyvärr blivit skitnödig för första gången på 1 vecka och att jag inte velat skita på mig i bilen utan valt att skita hemma i muggstolen!
Fast precis så sa jag inte :P Jag använde lena truten med ord som bajsa,ont i magen,magknip osv ;)

Men nån stans där orkade jag inte fortsätta vara trevlig så helt sonika pratade jag från hjärtat och sa att jag var fruktansvärt less på att nästan alltid stöta på otrevliga kvinnor på denna förbannade gynmottagning...

Kunde det bli värre?
JA!
Naturligtvis ansluter ytterligare en person till samtalet....

BARNMORSKAN ! HON den där barnmorskan som från allra första början gett mig ett streck i besiktningsprotokollet! HON som för nästan 16 år sedan nekade att jag hade en förlossningsskada :-O
Var kom hon ifrån!?
 
-Kom här Johanna,jag hjälper dig säger hon med sjukt petagogisk och trevlig röst.
Då brann det! Jag tappade helt tid och rum,bara av att se henne fick mig att börja gråta.Det sista jag fick fram var:
Jag är så trött och besviken på er! I 16 jävliga år har jag sökt hjälp flera gånger om året och ni har bara nekat och nekat. Och DU ! Som från allra första början NEKAT !!!! Det räcker nu !
 
Sen gick jag. Utanför stod min underbara man. Han var den jag behövde som bäst,världens tryggaste famn att få vara i en stund. Sen frågade han om jag ville att han skulle gå tillbaka och fråga om vi kunde få komma tillbaka senare.
Det fick vi :P
Så istället för 11:30 blev det 14:00. Denna gång var Ted med enda in i rummet hahaha!
Han stod bredvid och höll min 34-åriga hand,smekte mig över håret och fanns där som världens bästa stöd medan jag låg i gynstolen och stirrade i taket.....
 
 
framfall - förlossning - förlossningsskador - mellangård - perineum - plastik - skammen - slidförsnävning - underlivsplastik

Hellre har jag en lam tumme än en lam fitta!

 
Men *SUCK* vilken lam debatt !
 
Nu ångrar jag mig så grymt att jag inte åkte ner till Göteborg och deltog !
När jag mailade med Blixa skrev hon "Av egoistiska skäl hoppas jag att du bestämmer dig för att vara med :) men det ska ju kännas rätt för dig såklart."
Tyvärr fegade jag ur.
 
En debatt är en debatt,en diskussion är en diskussion....jag uppfattade det mer som en diskussion än en debatt.
 
Gunilla....vad va hon? Gynläkare eller nåt va?
Hon snudd på försöker neka till att 50% av kvinnorna får men efter vaginala förlossning och istället menade på att jo,ja 50% hade väl symptom....JAHA !? Är inte det typ samma sak?
 
Om jag bryter tummen och får nedsatt känsel och användningsförmåga som följd så är ju de ett men!
Men när det kommer till min pulla,då är det helt plötsligt bara ett symptom !
Okej alla försäkringsbolag,dags att kräva tillbaka alla stålar ni betalat ut för men vid andra skador än förlossningsskador!
 
Jag blir så förbannat less på att se och höra all denna skit från mina sk medsystrar,för visst är det väl de vi kvinnor kallar varandra för?
Hellre har jag en lam tumme än en lam fitta,ursäkta uttrycket men hon heter så när jag är förbannad!
 
Det mest pinsamma tycker jag var att gubben i programmet var den som stod på kvinnornas sida!
Bara där känns det nästan snett.
Men kanske det är så att männen har en annan syn på det hela.
Vi kvinnor är så itutade att allt är så förbannat normalt så vissa av oss fortsätter att springa med skygglappar.
Jag är helt övertygad om att vården fortsätter att tona ner problemet pga de enorma kostnaderna det kommer att innebära om vi alla ramlade in på var och varannan gynmotagning och krävde vård.
 
Jag är en av alla dessa kvinnor som lidit i det tysta. Ingen verkligen ingen har vetat om mina "symptom" som Gunilla valde att kalla det.
 
Jag kanske borde ha berättat för alla mina vänner som tyckt att jag varit så förbannat tråkig!
Jag som aldrig velat hänga med på någonting alls.
Jag som bara sitter hemma vid min dator.
Jag som aldrig vill hänga med på en powerwalk.
Men vet ni jag VILL men jag kan inte! Jag får så förbannat ont!
 
Igår kväll tog Ludvig,jag och Nova-Li en promenad.
När vi kom till infarten hos grannen ( typ 100 meter) fick jag ljuga för Ludvig och säga att vi nog borde vända eftersom vi inte hade något regnskydd och det duggade lite snö i luften.
 
Sanningen var att det brann som eld i min....vad ska vi kalla henne?
Pullan,pulleruskan,fittan,smulan....kalla henne vad ni vill,kärt barn har många namn som man brukar säga.
Väl hemma var det bara för mig att klä av mig och sätta mig i duschen,allt för att lindra smärtorna.
 
Jag skiter faktiskt i vad alla kommer att tycka om att jag berättar detta,ni får tycka precis vad ni vill.
Jag gör det inte för min egen utan för andras skull.
Jag önskar ingen att behöva lida som jag gjort i snart 16 år.
Jag har sökt vård i snart 16 års tid utan att få gehör,utan att få hjälp.
 
Efter så många år lär man sig på något konstigt sätt att leva med smärtan.
Man ligger med karln trots att det innebär att man får spendera allt från 30 minuter till 1 timme i duschen efteråt.
Man lär sig förtränga att det gör ont. Det blir liksom "normalt" på nåt sätt.
 
Att jag nu äntligen ska få hjälp har jag en person att tacka för.
En barnmorskestudent på akademiska.
Hon är den enda som under alla dessa år som påtalat att någonting inte är riktigt bra där nere.
Alla andra som jag träffat på gynakuten i Uppsala si sådär 3-4 ggr om året har alltid sagt att dom inte alls kan förstå varför jag har ont.
 
Emils förlossning var brutal och den barnmorskan vi hade måste ha varit sadistiskt lagd eller bara helt dum i huvdet. För hur kan man tvinga fram ett barn medan den blivande mamman gång på gång tuppar av.
 
Jag kommer att berätta mer.....när jag orkar.
Det är faktiskt så att världen vänds ganska mycket upp och ner när man efter nästan 16 år får klart för sig att man inte inbillat sig,att alla tårar är och har varit befogade.
blixa - fittan - framfall - graviditet - sfinkterruptur