Änglar finns!
Just nu är natten min allra allra bästa vän.
Det är då jag lyckas tänka klart,realistiskt och förståndigt.
I vardagens ekorrhjul har jag lätt att slitas med i en evighetens dans av oförstånd och en vilja av att inte vilja se.
Jag har enormt svårt att visa att jag är uppriktigt ledsen,för mitt i allt var jag glad,blev förtvivlad och ännu mer förtvivlad men ändå finns det en lycka över så mycket annat mitt i denna röra.
Ovissheten...
Ovissheten sliter mitt inre.
Ovissheten om vad som händer härnäst.
Det finns så mycket jag vill berätta.
Det finns så mycket jag vill säga.
Så mycket jag vill sätta ord på men varken kan eller bör.
Jag begränsas av tanken att framstå som galen när mitt verbala jag behöver få utlopp för mina innersta tankar och känslor som jag just nu inte kan förklara varför jag känner.
Munkaveln kväver.
Det sägs att allt som händer och sker har en mening.
Frustrerande samtidigt som jag för första gången i livet känner en vilja av att finna den meningen.
Absolut inte av bitterhet eller ilska utan av nyfikenhet!
Hur fan kan man vara nyfiken på något som gör ont?
Men jag är nyfiken....nyfiken på det som ärrat och ärrar och inom mig känns det som om jag påbörjat en granskning likt en dokumentär där livet själv står i fokus.
Alla väljer sin egen väg.
Själv väljer jag spår.
Ett spår som i mörkret alltid leder mig mot ljuset i tunneln....
Den tunnel som oemotståndliga lockar och får mig att tro att det är vardagens ljusa.
Tunneln som får mig att tro att den leder mig mot ett liv i ljusets sken.
Alldeles för sent inser jag att ljuset är tåget som fullkomligt ska förgöra förstöra och försöka förinta och återigen hamnar jag på en perong fylld av änglar.
Jo, natten är en skön tid. Som gjord för reflektion och eftertanke. Man kan oftast vara nästan säker på att inte avbrytas av det pockande vardagslivet med alla sina måsten och krav.
Tåget - ställ dig vid sidan och låt det passera, det finns säkert ett riktigt ljus där borta i tunneln.