Smarta Jossan!
Jag har varit ur spel,mer än vanligt under 2 veckorstid....
Hjärnan har absolut inte velat vara med och jag har fått kämpa för att hålla fokus.
Jag var/är liksom inte längre förvirrad och okoncentrerad "ibland" utan mest hela tiden!
Jag var/är liksom inte längre förvirrad och okoncentrerad "ibland" utan mest hela tiden!
Förra veckan pratade jag med både mamma och T om att jag trodde att det hade att göra med ändringen i medicineringen,att pga den ökande dosen uppstått massor av "alarmerande" händelser.
Jag började använda fel bokstäver när jag skrev,just de är ett väldigt vanligt "fel" när jag inte är korrekt medicinerad.
Neurologen menade på att det kan bli så här i början av höjningen men att allt kommer att bli bra....
Igår sa jag till Ted att jag inte orkade längre,jag fixar inte att ha det helt galet trassligt samtidigt som butiken ska stängas och massor av saker måste fixas,för helst skulle jag vilja dra täcket över skallen och ligga där till huvudet är med igen.....
Idag upptäckte vi felet.
Svaret fanns i medicindosetten.
Istället för att höja dosen har jag sänkt både morgon och kvällsdosen!
Så nu blir det till att gå tillbaka till ursprungsdosen och när jag känner mig någorlunda bättre så ska jag höja till den nya dosen.
Kaoset som just nu råder i mitt huvud syns inte utanpå men det skulle kunna göra det OM jag helhjärtat visade hur det egentligen är.....en eftermiddag på boningen i förra veckan sa mamma:
-Johanna orkar inte du prata med folk?
Och precis så är det ibland,det funkar bara inte,det är ett sånt kaos i huvudet,allt bara snurrar,alla ljud blir bara surr och jag har svårt att titta på folk för ibland känns det som att ögonen skelar och jag ser att folk pratar men hjärnan uppfattar inte riktigt vad som sägs och ibland minns jag överhuvudtaget inte vad vi pratar om och då blir hela situationen galet fel.....
Det är då jag flyr,flyr fältet och bara vill försvinna för i såna lägen klarar jag inte av att spela den teatern jag annars är så duktig på....
Jag längtar så tills allt detta är över!
När jag får göra om och göra rätt,när jag får ta ett helhjärtat kliv bakåt men ändå framåt.
Något som är jättepositivt i allt är att jag för första gången på flera år känner en längtan efter att få umgås med människor.
En längtan efter att bli så pass "vaken" så jag helhjärtat fixar att ha människor här hemma på kaffe,att kunna ta min familj och åka och hälsa på utan att hela tiden ha en rädsla över att "tänk om jag blir en pausfågel".....
Efter stängning ikväll var jag kvar en stund efter att mamma lämnat butiken....
Jag tog mig en stund för att "prata" med min älskade "Boningen",det kändes riktigt bra och vi är rörande överens om att det här är det bästa för oss båda även om det gör ont
