Något utöver det vanliga!

Utöya....
Så fruktansvärt tragisk händelse.
Breivik....så mycket onska,så mycket hat....hur får det plats så mycket hat i en människas kropp så man med berått mod kan spränga en bomb,ta bilen till fäjan som sedan förde honom ut till en ö fylld av oskyldiga ungdomar med målet att utföra en massaker....
 
Den mannen har inte bara dödat.
Han har även ärrat och förstört så många liv.
Unga människor lider dagligen av minnesbilder.
 
Unga människor som inte fungerar socialt,som genom terrapi och stöd har fått börjat om sina liv för att sakta sakta återvända till livet.
Vissa är inte tillbaka än idag.... 4 år efter den där eftermiddagen när hatet visade sitt ansikte.
 
Vi har alla medkänsla och empati för dessa individer.
Vi lider med dem av hela vårt hjärta.....vi kan inte ens sätta oss in i den sorg föräldrar,syskon och anhöriga känner.
Men vi lider,och dom har vår fulla förståelse.
 
Händelsen på Utöya pågick i några timmar,men vi kan ändå känna empati och visa medmänsklighet.
 
Vad är det då som gör att vi inte kan ha samma medlidande,samma omsorgsfulla känsla, samma förståelse och empati för människor som flytt ett krigshärjat land som Syrien?
 
Ett land där människor bevittnat massaker,beskjutning och mord som inte pågått under en eftermiddag....utan under dagar veckor månader till och med år.
 
Vad är det som gör att vi iskallt anser att dessa människor ska fungera som du och jag från dag 1 ?
Vad är det som gör att vi inte ser hur trasiga dessa individer är när vi har en så gigantisk förståelse för Breiviks offer?
 
Hur kan det vara så stor skillnad av medmänsklighet och förståelse?
Två skilda händelser,där den ena pågått under flera år och den andra under en eftermiddag.
 
Båda lika tragiska,båda lika skadande, söndertrasande och ärrande men ändå så olika i hur vi som medmänniskor känner gentemot den drabbade....
 
Utöya ligger mig tragiskt varmt om hjärtat.
Jag minns än idag den förlamande chocken som beträdde min kropp.
Den förtvivlan jag kände och fortfarande känner när jag läser om den där dagen när hatet visade sitt ansikte....
 
Vad är det som gör att många av oss fungerar på detta sätt?