Babytalk Sweden

 

I Fredags kväll somnade jag och N nästan samtidigt,hon i sin säng och jag på soffan sådär vid halv åtta,åtta snåret=vakna tidigt....åtminstone för madam butterfly ;)

Klockan var bara efter 03 när hon bestämde sig för att det var dags att kliva upp,själv var jag pigg som en lärka då så mig gjorde det ingenting alls.

 

Däremot somnade vi vid sjusnåret igen och hör och häpna! Jag försov mig :-O !!!!!

Pinsamt är bara förnamnet !!!! Men men,det finns värre tragedier än att jag kommer försent till butiken!

Det känns så jäkla skönt att jag har blivit så,att jag liksom har ramlat tillbaka till personen "allt löser sig,nemas problemas,njut,lev livet och må bra".
Och med det menar jag att om nu någon får huvudverk av att jag försov mig så är just det deras huvudvärk inte min :) Saker och ting händer,saker som inte är meningen eller just meningen!

 

Jag har nog skapat huvudbry på många under hösten,från Augusti och framåt. Jag har verkligen inte varit kry alls!

Olika åkommor har avlöst varandra och ett tag trodde jag att jag skulle stressa ihjäl mig över att jag aldrig blev frisk från den eviga förkyldningen och alla andra åkommor.

Har du en butik så räknar folk med att den ÄR öppen efter regelboken! Tyvärr har regelboken fått lega åt sidan ibland .....

Att till det yttersta försöka följa den magiska regelboken straffade bara mig själv i längden för jag blev bara sjukare och sjukar och till slut så sa sköldkörteln STOP!

Läkaren är helt på det klara med att allt handlar om stress och bad mig ransaka mig själv över VAD det är som gör mig stressad och försöka föra "dagbok" när och i vilka situationer jag blev stressad....

Sanningen visade sig vara att det var när alla runt omkring mig blev stressade över att jag blev förkyld,fick feber,hosta,magkatarr som senare blev masår osv osv,det var då jag blev stressad.
Jag blev alltså inte stressad över mig själv utan för att andra blev stressade över situationen.

När jag satte mig ner och gluttade igenom mina anteckningar så kände jag mest  M E N  H A L L Å !
Där hade jag svart på vitt att jag slets mellan vad jag kände och behövde och vad andra förväntade och hoppades på att jag skulle göra.

Jag har länge länge,under många år levt med "Vad ska andra tycka" "så kan man inte göra" osv osv....och till det yttersta gjorde jag allt för att vara en "god hustru,bra mamma och en perfekt svärdotter" .... det sistnämda blev jag aldrig men en god hustru och bra mamma tycker jag allt att jag varit när jag ser tillbaka i backspegeln ;)

Men någonstans måste mönster brytas ner....helt!
Jag menar,jag har ju fått bort den där lilla jävulen som länge bodde på min ena axel och viskade elakheter i mitt öra och även orsaken till den "där" som satt där på axeln,så varför lägga till nya faktorer som gör att man inte lever efter sina egna normer och värderingar?

Jag vet att jag resonerar olikt många andra och att jag gör det har nog flertalet anledningar.

Vi lever i ett samhälle där alla ska accepteras för vem dem är osv,man "erkänner" problem och svagheter,man beskriver öppet hur fantastiskt lyckligt eller olyckligt livet är,att vara annorlunda är inga som helst problem längre,det är helt legaliserat att vara homosexuell osv osv....
MEN!
Man ska minsann leva efter normen i ett inrutat mönster!!
Och jag kan verkligen inte få in det i min halvtröga skalle :P För hur ska vi kunna göra det när vi har olika förutsättningar?
Alla familjer är ju inte lika,vissa har en lugn och någorlunda problemfri vardag medans andra lever i kaos men ändå ska dessa familjer leva exakt likadant med 2 heltidsarbetande föräldrar osv osv.
Man liksom räknar med att så ska det vara PUNKT!

Jag kan ju bara gå till min egen lilla familj. Det är kanske just för att vi är som vi är som jag fått upp ögonen för just det här.

Vi har alltid haft sjukdomar med oss vilket har inneburit massor av läkarbesök genom åren.

När Emil och Albin var små var vi på öronmottagningen och eller barnakuten i snitt 2gg/vecka/barn

Det var öronvärk,astma,krupp you name it ! Plus att Emil skulle till tandläkaren och fluorlacka 1gång i veckan för att skydda sina tänder.
Till det utvecklade dom mjölk och mjöl-allergi vilket i sin tur innebar läkarbesök hos mag/tarmmottagningen och att träffa dietisten en gång i månaden.
Mitt i allt detta skulle jag och T arbeta heltid vilket inte gick så vidare värst bra kan jag ju lova!
Tillslut brakade min mage totalt ihop och jag fick inte behålla någonting alls i perioder. Vilket när jag ser tillbaka på den tiden inte är så konstigt med tanke på allt farande mellan olika sjukhus samtidigt som man skulle försöka få ihop det med arbetet.
Hade T i sin tur varit helt frisk har jag definitivt krävt mer av honom,men han fick kronisk trötthet som bieffekt av sin cancer och var absolut den tröttaste av oss och han kämpade verkligen varje dag med att orka arbeta sina 8 timmar.
Men här har vi ett sånt dilemma,för faktum var att folk såg ner på mig för att jag jämt var hemma med barnen,man snackade skit bakom ryggen på mig på jobbet,för var verkligen barnen sjuka igen?
På varje arbetsplats finns det dem som berättar vad som sagt i fikarummet :P Vilket ibland kanske inte gynnar speciellt :P
Men det var en jävligt sits att sitta i,allt för barnen men dåligt samvete för jobbet.....usch jag minns så väl vilken ångest det var när man sent på kvällen upptäckte att nån av ungarna hade feber!

Jag kan inte förstå hur familjer som har både en och två barn med "problematik" orkar!
Eller orkar kämpar man på för att falla in i den stöpta formen "heltid" för båda föräldrarna? Den stöpta formen där mamman anses nästintill diskriminerad för att hon inte arbetar heltid pga att det inte funkar för just deras familj.
Shit vad rörigt det här inlägget börjar kännas :P Men det jag vill påvisa är att jag inte riktigt kan förstå vad det är vi vill uppnå med våra liv.
Jag ångrar flera val jag gjorde när grabbarna var små. År som jag inte kan få tillbaka!
Enda gången jag var hemma med Emil och Albin var typ när dom var sjuka :-O För på helgen jobbade alltid jag för att ta igen förlorad inkomst från veckodagarna.....
Hur sjutton tänkte jag där :-O Skaffade jag barn för att ha dem på dagis från 06:30- 16:30 från 1 års ålder och "umgås" som sjutton med dom enbart när dom var sjuka?
Herre gud barnen är små så otroligt kort tid varför prioriterar man bort dem för att tjäna pengar den korta tiden dom är små barn?

Och alla familjer som har barn som behöver extra stöd,varför är det så otillåtet på någotvis att tänka utanför den stöpta formen?