In our family.....

 
Ny vecka! Nya möjligheter eller vad är det man brukar säga :)
Inte ett enda tandläkarbesök på hela veckan känns toppen!
Räcker gott och väl med tre läkarbesök!!
 
Däremot behöver jag ringa och kolla av tandläkartiderna för alla fyra barnen då en viss liten dam har total-spintat familjens almanacka = katastrof !
 
Jag har flertalet gånger funderat på att ta upp kontakten med min "coach" inne på neurologen.
Hon var sååå superbra att ha tillhands!
Med ett sviktande minne är det helt klockrent att ha en som hjälper en att minnas de olika knepen för att just minnas.
Låter invecklat kanske men det gör allt mindre invecklat för mig :)
Hon är ju just till för såna som mig och är väl typ den enda som verkligen fattar och inte blir varken frustrerad eller arg över att jag är som jag är :P
 
Mitt läkarbesök imorgon Tisdag glömmer jag då inte ivf för då ska T med :)
Har väntat på de besöket sedan hösten 2013.
Jag ska  Ä N T L I G E N  få träffa Eva Uustal.....typ Sveriges bästa pullerusk-doktor :D
Jag ser både fram emot besöket och inte!
I journalen stod det besök för "A second opinion" (ett andra utlåtande?)....
 
Ska bli väldigt intressant och se vad hon har att säga om operationen jag genomgick på Akademiska!
Så här i efterhand ångrar jag mig bittert att jag ens lät den där kärringen utföra operationen.
Första gången jag träffade henne på den privata mottagningen i Uppsala kände jag mest "SKAT-KÄRRING"!
En riktig liten översittare som helt måste ha missat omvårdnadsstycket under utbildningen :P
 
Jag tvekade in i det längsta med att ens låta henne operera mig,jag var till och med påväg att åka hem från ackis på morgonen när jag låg och väntade på att det skulle bli min tur att rullas in på op.
 
Att sen efteråt få veta att det är en praktikant som opererat mig med henne som vägledare trots att jag bestämt sagt att  I N G E N  praktikant "praktiserar" på min pulla  P U N K T !
Det var en på kvinnokliniken som en vecka efter op råkade nämna det när han läste högt vad som stod i journalen.
 
Hon gjorde en rad misstag som att exempelvis glömma att skriva ut smärtstillande.....fast glömma kan jag inte påstå att det var,när hon på operationsdagen kom in till mig för att "försnacka" innan op så frågade jag om just smärtstillande efter op.
Hennes svar var att det behövde absolut inte,det räckte alldeles utmärkt med Panodil....
Ja och hur fasiken skulle jag kunna veta?
Självklart litade jag ju på henne!
 
Om man inne på sjukhuset efter op pumpas full med morfin och har sköterskor,(att tillägga underbara sådana!) som helatiden kikade till en och verkligen påpekade att så fort det gjorde lilla minsta ont skulle jag säga till för smärtan kunde bli hemsk om det gick förlänge innan nästa dos....och sen skickas hem 6 timmar senare med ett nyopererat "down there" som man har skurit upp och sytt ihop korsan och tvärsan  U T A N starkare smärtlinding än Panodil.....behöver jag säga att jag höll på å avlida?
 
Några dagar senare skjutsade syrran och Robin in mig till gynakuten,jag låg i baksätet och flåsade som när man föder barn.....väl där gjorde man ytterligare misstag som att gynundersöka mig ett ex antal gånger så stygn gick upp....man beslöt sig även för att man skulle klippa en bit tråd som man "antog" skavde men man råkade klippa mig i slämhinnorna och få med sig ett helt stygn eller två ..... allt för att man inte visste att det var strängt förbjudet att röra detta nyopererade område som i sin tur resulterade i en infektion....
 
Snacka om att det finns okunskap inom detta område när inte ens gynekologerna själva vet :-O
 
Däremot fick jag bra smärtlindring utskrivet vid akutbesöket bland annat bedövningsmedel som var gudomligt,så om ni någon gång ska genomföra en sån här operation be om lokalbedövning i gelform!!!
 
En vecka senare,eller om det var mer (till och med) fick jag äntligen tag på damen som opererade mig,hon var lika snäsig som innan tills jag blev vansinnigt arg och frågade om hon hade klimakteriebesvär eller liknande och hur det kunde komma sig att jag inte fick någon smärtlindring när jag visste att dem andra jag pratat med (typ 25-30 stycken runtom i Sverige) fått morfin utskrivet mot efterkommande smärtor.
 
Då först fick hon en helt annan ton och började svamla om att hon "glömt" det,vilket i sig är bullshit eftersom det står i journalen att ingen smärtlindring behövdes efter hemgång.
 
Eva som jag ska träffa imorgon verkar vara väldigt rar,jag har pratat med henne i telefonen ett par gånger och hon är väldigt förstående och hon tyckte nog inte heller att jag skulle uppsöka "skatan" igen :P
Kan då tillägga att damen som opade mig är endå en av dem som klassas som bra när det kommer till detta område!
 
Jag känner mig inte lika desperat och naiv denna gång....för så var det verkligen förra gången.
Jag ville bara bli bra och få någon slags upprättelse för alla år av smärta och tårar och därav,även fast magkänslan sa en sak så valde jag ändå att ignorera vilket visade sig inte vara rätt val.....
 
Detta är ett otroligt känsligt ämne! Ni vet sånt man inte pratar om.....nu har ju jag redan pratat om det sjuttioelva gånger eller så och jag tänker fortsätta att göra det av och till i hoppet och tron att kanske någon annan som också behöver hjälp finner styrka att våga tiga och istället söker hjälp och ser till att få det.
 
För mig är det ett känsligt ämne på ett helt annat plan.....det väcker sååå mycket känslor inombords,känslor som inte riktigt går att beskriva.
Kör igång blender med ingredienser som smärta,ångest,oro,rädsla,hopp,förtvivlan,skuldkänslor,ilska och en pulleruska och så mixar ni det där så får ni mina känslor ;)
 
Just i detta nuet är jag sjukt nervös plus att jag precis som på att allt är fixat inför besöket i Linköping...förutom att meddela barnomsorgen om att N behöver komma supertidigt .... haha jag i ett nötskal!
 
 
Allmänt