Räddare i nöden!

 
 
 
Efter att jag var med i Malou och fick träffa han som är professor inom hjärnans område så väcktes något till liv inom mig.
Jag insåg att jag hade massor av frågetecken,massor av frågor och mycket jag själv aldrig riktigt förstått.....och om JAG som lever med detta har frågor,funderingar och svårt att inse vissa saker.....hur kan jag då tro att alla andra ska förstå mig och acceptera mig för den jag är?
 
Google!
Googla är något jag gjort efter de mötet!
Någonstans väcktes en vilja av att vilja förstå,lära mig och inse saker som jag har enormt svårt att acceptera.
Jag har än idag svårt att acceptera att min hjärna blir trött mycket snabbare än din/er.
 
När min hjärna är trött fungerar inte saker som det ska....jag tappar ord,säger fel ord fast jag tycker att jag säger rätt och ibland blir jag,hon ni vet som har massor av energi och "alltid" är i gång blir helt plötsligt en paus fågel som helt stannar av och tid och rum bara försvinner.
 
Kommer aldrig att glömma skyltsöndagen i December....jag var enormt trött,hade sovit dåligt och visste redan när jag åkte ner för att öppna butiken att min hjärna inte riktigt ville vara med.....
Jag vet precis vad som ska göras när butiken ska öppna,kassan ska slås på,öppetflaggan ut,belysningen ska tändas osv osv....men dagen till ära skulle det tändas värmeljus,stearinljus och blockljus och syrran skulle komma och hjälpa mig.
Eftersom jag visste att syrran skulle komma men inte dök upp direkt,hjärnan var trött trött trött så slutade allt med att det enda som jag kom mig för var att tända alla ljusen sen var det stopp.
Inte ens kassan blev startad...
I min trötta hjärna fanns bara de 2 icke vardagliga sakerna
"Syrran kommer och ljusen ska tändas" som jag liksom präntat in dagen till ära för att inte glömma.
 
,kunderna började komma och alla frågade om det var öppet?
Klart som korvspad att det var öppet,varför undrade dom det??
En kund påpekade att det var väldigt mörkt....öh meh jag hade ju tänt alla ljusen!
Jag var som en enda stor pausfågel och kände mig som ett misslyckat ufo för jag fattade ingenting!
Räddningen var Linnea,ni vet hon som ägde Österbygrillen för några år sedan...
Hon frågade om jag behövde hjälp och hjälp var precis vad jag behövde!
En fråga i lugn och sansad ton "Ska jag sätta upp öppetflaggan åt dig Johanna" var helt plötsligt guld värd....
Jag insåg snabbt att det här fixar jag inte själv och hjärnan kämpar ännu mer för att hänga med!
 
När jag hamnar i de läget funkar inte mycket,för det första ska jag försöka "spela" normal och för det andra så ska hjärnan fatta sig på en kassaapparat,en kortmaskin och att slå in paket och hitta både tejp,sax och presentsnören.....
"Ta det lugnt du,sa Linnea,vi har ingen brådska"
Jag vet inte om hon märkte att något var fel eller om hon sa så bara endå,men just i den stunden kändes det som att jag fick den hjälp jag behövde för stunden.
 
En annan kunde säger att ingen tror att det är öppet och att det är för mörkt....återigen för mörkt!?
"Du kanske skulle tända belysningen!"
Själv kände jag mest "HELVETE! Lamporna :-O"
Inte undra på att jag inte hittade knapparna på kassaapparaten,typ hela butiken var ju nersläckt !!!!
 
Det är såna gånger som får mig att vilja släppa allt,springa därifrån,skaka om hjärnan och bara få brista ut i gråt....
Minns inte riktigt vem som tände butikens halva del av butiken,har för mig att även de var Linnea....

Jag är otroligt tacksam att jag vid såna tillfällen finns dom som bara finner sig i situationen och liksom hjälper mig på traven och agerar,inte bara reagerar :)
 
Syrran kom och allt blev lugnare,då visste jag att NU hade jag en person brevid mig,där vid kassan som jag känner mig trygg med,någon som in i minsta detalj vet och känner hur jag är just idag :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Camilla

Hittade du något när du googlade? Kan ju vara skönt att om inte annat kanske hitta et forum med andra i liknande situationer/med liknande symptom som man kan byta tankar och funderingar med :)

Svar: Det finns olika forum men jag håller mig gärna ifrån dom då det oftast blir som klagomurar....absolut inget ont mot de :) Man kan behöva de MEN bara till en viss gräns!Jag kände att jag blir varken friskare,piggare eller gladare av att hamna i ett ekorrhjul av det jobbiga :) Förstår du hur jag menar Camilla?
Nu kanske jag framstår som jättehård men de är jag absolut inte :)
Jag tycker att det är jättebra att det finns men det finns ett stort men och det är just att man kan hamna i en negativ spiral när man blir 100 stycken med bara problem hahaha!

Babytalk Sweden