Babytalk Sweden

Att F-ordet kom med har nog med att göra att jag har haft ytterst svårt att använda just det där F-ordet,man vill ju inte vara för brutal liksom ;)

 

Tiden efter operationen har varit jäkligt jobbig. Mest för att jag inte kan ta hand om N tror jag. Det är frustrerande att inte få bära,inte lyfta upp när hon ramlar osv. Hon började hämnd-dissa mig totalt en sväng. Men nu har det blivit bättre.

Efter att jag blivit såpass bra så jag kan ligga på golvet när hon leker så är hon inte lika sur. Men gissa om det gjorde ont i mitt mamma-hjärtat när hon börjar gråta om pappa T lämnar rummet och hon blir kvar själv med bara mig :/ De var inte kul!
 Stackarn litade inte alls på mig,hon visste ju att om hon gjorde sig illa kunde jag ju bara titta på henne och ropa efter T,jag var inte den som tröstade precis.

 

Operationen har tyvärr gått åt pipsvängen. Till viss del är den lyckad,men överlag misslyckad vilket känns som blä!

Redan från dag 2 hamnade jag mellan stolarna,baksidan av att söka landstingsansluten privatvård.

Hon,läkaren som remiterade mig till operation och som även opererade mig anser att hon är klar med mig i och med att operationen är gjord.

Ackis menar att det är henne jag ska vända mig till med komplikationerna. Med andra ord vill ingen ta emot mig utan jag ska istället ställa mig i kö igen och gå igenom hela proseduren igen.

Eftervård ingick alltså inte ;)

 

Igår tjatade jag till mig en telefontid med läkaren,så på Tordag nästa vecka kommer hon att ringa.

Jag har verkligen insett nu vilken okunskap det finns inom området och det känns konstigt att själv vara mer kunnig om vad man får göra och inte göra efter en sån här operation.

Att behöva informera en utbildad gynekolog om vad han eller hon inte får göra med mig när jag ska undersökas känns jävligt märkligt.

Läkaren vi träffade sist kunde inte ens benämna pulleruskans delar på svenska,enbart på latin/läkarspråk och sa flera gånger "Jag kommer inte ihåg vad det heter".

När vi gick därifrån frågade Ted om jag verkligen fattat vad han pratat om eller om jag bara sa okej,aha och jag förstår för att jag inte orkade tividera.

Faktum är att det har varit nödvändigt att lära sig alla dessa termer för att kunna googla och hitta den informationen man söker.

 

Någon hade frågat nån hur i hela friden jag kunde gå ut med detta och visst det kanske man kan undra och det var inte lätt att ta de steget....ett stort beslut som tog lång tid att fatta.

Jag har nog min man att tacka. Han har verkligen tryckt på och menat på att om ingen vågar så kommer det aldrig att bli någon ändring,då kommer det att fortsätta vara ett tabubelagt ämne. Är det de du vill frågade han mig.

 

Följdfrågorna efter att jag berättade har varit många. Den största frågan har varit hur jag har kunnat skaffa fler barn när jag visste att jag hade en förlossningsskada.

Men grejen är att jag inte visste det. Enligt mig själv hade jag det,men inte enligt läkarna.....dom har inte alls kunnat förstå varför jag inte kunnat cykla,promenera eller sitta platt på rumpan.

Eller ja NU förstår dom helt plötsligt.

Jag har till och med kommit med i en studie för Universitetssjukuset i Linköping. Nu vill man verkligen reda i det.

 

Varje Måndag dimper ett frågeformulär in i mailboxen där flertalet frågor ska besvaras.

Varje Fredag ringer en psykolog och frågar hur veckan har varit,hur ofta jag tänkt på händelsen,hur jag har reagerat när jag tänkt på Emils förlossning osv.

 

Det känns märkligt att man efter nästan 16 år hamnar i fokus och det känns konstigt att det nu helt plötsligt är tillåtet att bli ledsen över hur det blev den där förmiddagen i maj -98.

Helt plötsligt anser man att jag har varit med om en svårt traumatiserad händelse som satt mig i något som liknar posttraumatiskt stressyndrom och dom är förvånade över min glada inställning till livet som alltid funnits där.

Vidare börjar andra pusselbitar att falla på plats,man har nu börjat rota i om det kanske är pga den brutala förlossningen som min hjärna helt sonika slutade fungera 2002, 4 år efter förlossningen.

Allt med min hjärna började i slutskedet av själva förlossningen. Jag föll ihop gång på gång, hamnade i en drömvärld där jag gick i en korridor..... tillslut tvingade man Ted att hålla fast mig där jag satt på en pall på golvet. Genom att placera honom bakom mig så kunde han ha ena sin arm runt min bröstkorg och den andra runt mitt huvud.
Det går liksom inte att få ut en bebis om mamman hela tiden dimper framåt, ner i golvet.

På frågan hur han ens kunde gå med på det är svaret att man som ung inte är så jäkla kaxig.

Vi var unga och det var första gången vi var med om en förlossning.

Barnmorskan var väldigt....dominant och övertygande kanske man kan kalla det.

 

Mycket ska man vara med om och det gäller att se det som en lärdom!