Babytalk Sweden

Men *SUCK* vilken lam debatt !

 

Nu ångrar jag mig så grymt att jag inte åkte ner till Göteborg och deltog !

När jag mailade med Blixa skrev hon "Av egoistiska skäl hoppas jag att du bestämmer dig för att vara med :) men det ska ju kännas rätt för dig såklart."

Tyvärr fegade jag ur.

 

En debatt är en debatt,en diskussion är en diskussion....jag uppfattade det mer som en diskussion än en debatt.

 

Gunilla....vad va hon? Gynläkare eller nåt va?

Hon snudd på försöker neka till att 50% av kvinnorna får men efter vaginala förlossning och istället menade på att jo,ja 50% hade väl symptom....JAHA !? Är inte det typ samma sak?

 

Om jag bryter tummen och får nedsatt känsel och användningsförmåga som följd så är ju de ett men!
Men när det kommer till min pulla,då är det helt plötsligt bara ett symptom !

Okej alla försäkringsbolag,dags att kräva tillbaka alla stålar ni betalat ut för men vid andra skador än förlossningsskador!

 

Jag blir så förbannat less på att se och höra all denna skit från mina sk medsystrar,för visst är det väl de vi kvinnor kallar varandra för?

 

Det mest pinsamma tycker jag var att gubben i programmet var den som stod på kvinnornas sida!

Bara där känns det nästan snett.

Men kanske det är så att männen har en annan syn på det hela.

Vi kvinnor är så itutade att allt är så förbannat normalt så vissa av oss fortsätter att springa med skygglappar.

Jag är helt övertygad om att vården fortsätter att tona ner problemet pga de enorma kostnaderna det kommer att innebära om vi alla ramlade in på var och varannan gynmotagning och krävde vård.

 

Jag är en av alla dessa kvinnor som lidit i det tysta. Ingen verkligen ingen har vetat om mina "symptom" som Gunilla valde att kalla det.

 

Jag kanske borde ha berättat för alla mina vänner som tyckt att jag varit så förbannat tråkig!
Jag som aldrig velat hänga med på någonting alls.

Jag som bara sitter hemma vid min dator.

Jag som aldrig vill hänga med på en powerwalk.

Men vet ni jag VILL men jag kan inte! Jag får så förbannat ont!

 

Igår kväll tog Ludvig,jag och Nova-Li en promenad.

När vi kom till infarten hos grannen ( typ 100 meter) fick jag ljuga för Ludvig och säga att vi nog borde vända eftersom vi inte hade något regnskydd och det duggade lite snö i luften.

 

Sanningen var att det brann som eld i min....vad ska vi kalla henne?

Pullan,pulleruskan,fittan,smulan....kalla henne vad ni vill,kärt barn har många namn som man brukar säga.

Väl hemma var det bara för mig att klä av mig och sätta mig i duschen,allt för att lindra smärtorna.

 

Jag skiter faktiskt i vad alla kommer att tycka om att jag berättar detta,ni får tycka precis vad ni vill.

Jag gör det inte för min egen utan för andras skull.

Jag önskar ingen att behöva lida som jag gjort i snart 16 år.

Jag har sökt vård i snart 16 års tid utan att få gehör,utan att få hjälp.

 

Efter så många år lär man sig på något konstigt sätt att leva med smärtan.

Man ligger med karln trots att det innebär att man får spendera allt från 30 minuter till 1 timme i duschen efteråt.

Man lär sig förtränga att det gör ont. Det blir liksom "normalt" på nåt sätt.

 

Att jag nu äntligen ska få hjälp har jag en person att tacka för.

En barnmorskestudent på akademiska.

Hon är den enda som under alla dessa år som påtalat att någonting inte är riktigt bra där nere.
Alla andra som jag träffat på gynakuten i Uppsala si sådär 3-4 ggr om året har alltid sagt att dom inte alls kan förstå varför jag har ont.

 

Emils förlossning var brutal och den barnmorskan vi hade måste ha varit sadistiskt lagd eller bara helt dum i huvdet. För hur kan man tvinga fram ett barn medan den blivande mamman gång på gång tuppar av.

 

Jag kommer att berätta mer.....när jag orkar.