Hulkande vid sämsta tillfället!
På Torsdag ska jag äntligen få komma till en barnmorskemottagning! Känns jätte konstigt att vara i v 13 och ännu inte fått träffa någon....allt blev liksom lite problematiskt eftersom jag inte är som alla andra och måste gå på spec MVC i Uppsala.
Gimo BM mottagning är nog den trassligaste mottagningen jag mött,dom har trassla sedan första samtalet och promt stridigt om att jag ska gå där fast min Neurolog sagt att jag ska till Uppsala.Allt slutade med att jag ringde Östhammars BM mottagning istället och dom fattade direkt att jag enbart behöver komma till dem för få en remiss till Uppsala....kan iofs tycka att det vore enklast om min Neuro läkare skrivit en istället.
Ska blir skönt att få komma till Uppsla snart & få det där ultraljudet!
Min födelsedag har passerat och jag ställde in kalastet eftersom jag fick någon släng av magsjuka dagen innan,efter de har dagarna bara gått utan att kalaset blivit av.
Nu börjar det bli lite knivigt då en liten mage börjat ta form.Den är svår att dölja nu,fattar inte varför jag blir stor så fort!
Vill absolut inte berätta något för "någon" innan vi varit på ultraljud,är väldigt orolig att något ska vara fel....måste vara förståndet som kommit med åldern som inbringar denna säkerligen obefogade oro :P
Herre gud vilka garantier finns egentligen för att "allt blir rätt",det är ju massor av saker som ska hamna rätt och jag inser nu hur lätt saker och ting kan gå fel i en graviditet.
Sötaste mamma skickade mig ett mail igår och frågade om jag krypit in i en grotta....tycker så himla synd om henne som oroar sig för mig eftersom jag håller mig undan.De "vita lögnerna" skapar nästan ångest ibland! Jag hatar att ljuga och brukar ytterst ytterst sällan göra det! Och nu ljuger jag ju mest hela tiden.
Idag har det inträffat 2 incidenter som varit väldigt knepiga.Först så var kusin A här och naturligtvis fick jag en "kräks-attack" (dom kommer helt apropå utan förvarning)och vid diskbänken hulkade jag högt 3 gånger innan jag rusade in på toa och kräktes (sorry för detaljerna).
När jag kom ut tittade han på mig med en mycket konfunderad min och sa "har du fått vinterkräksjukan"....minns inte ens vad jag drog för historia :P
Senare på kvällen var det hockey på TV & Pappa,syrran & Milo kom över.Jag såg till att sitta ner så länge pappa var i närheten,i köket höll jag mig på ena sidan köks-ön när pappa stod vid den andra :P
Men mitt i allt fick Milo ont i magen och jag erbjöd mig att vyssa lite så jag tar den lilla och börjar knalla runt i rummet.Pappa vill titta på honom och sträcker sig mot mig där jag stå och i nästa ögonblick stryker han sin hand över min mage & säger "vad är det här då!?:-O Panik! Finner mig ganska bra & säger till Milo att "Morfar är taskig som retar moster för hennes gas-mage" :P
Tror pappa köpte det men T trodde inte att A riktigt köpte storyn efter "kräk.attacken" ....
Gimo BM mottagning är nog den trassligaste mottagningen jag mött,dom har trassla sedan första samtalet och promt stridigt om att jag ska gå där fast min Neurolog sagt att jag ska till Uppsala.Allt slutade med att jag ringde Östhammars BM mottagning istället och dom fattade direkt att jag enbart behöver komma till dem för få en remiss till Uppsala....kan iofs tycka att det vore enklast om min Neuro läkare skrivit en istället.
Ska blir skönt att få komma till Uppsla snart & få det där ultraljudet!
Min födelsedag har passerat och jag ställde in kalastet eftersom jag fick någon släng av magsjuka dagen innan,efter de har dagarna bara gått utan att kalaset blivit av.
Nu börjar det bli lite knivigt då en liten mage börjat ta form.Den är svår att dölja nu,fattar inte varför jag blir stor så fort!
Vill absolut inte berätta något för "någon" innan vi varit på ultraljud,är väldigt orolig att något ska vara fel....måste vara förståndet som kommit med åldern som inbringar denna säkerligen obefogade oro :P
Herre gud vilka garantier finns egentligen för att "allt blir rätt",det är ju massor av saker som ska hamna rätt och jag inser nu hur lätt saker och ting kan gå fel i en graviditet.
Sötaste mamma skickade mig ett mail igår och frågade om jag krypit in i en grotta....tycker så himla synd om henne som oroar sig för mig eftersom jag håller mig undan.De "vita lögnerna" skapar nästan ångest ibland! Jag hatar att ljuga och brukar ytterst ytterst sällan göra det! Och nu ljuger jag ju mest hela tiden.
Idag har det inträffat 2 incidenter som varit väldigt knepiga.Först så var kusin A här och naturligtvis fick jag en "kräks-attack" (dom kommer helt apropå utan förvarning)och vid diskbänken hulkade jag högt 3 gånger innan jag rusade in på toa och kräktes (sorry för detaljerna).
När jag kom ut tittade han på mig med en mycket konfunderad min och sa "har du fått vinterkräksjukan"....minns inte ens vad jag drog för historia :P
Senare på kvällen var det hockey på TV & Pappa,syrran & Milo kom över.Jag såg till att sitta ner så länge pappa var i närheten,i köket höll jag mig på ena sidan köks-ön när pappa stod vid den andra :P
Men mitt i allt fick Milo ont i magen och jag erbjöd mig att vyssa lite så jag tar den lilla och börjar knalla runt i rummet.Pappa vill titta på honom och sträcker sig mot mig där jag stå och i nästa ögonblick stryker han sin hand över min mage & säger "vad är det här då!?:-O Panik! Finner mig ganska bra & säger till Milo att "Morfar är taskig som retar moster för hennes gas-mage" :P
Tror pappa köpte det men T trodde inte att A riktigt köpte storyn efter "kräk.attacken" ....